Särpräglat med mångtydigt enkelhet

KONSTRECENSION ”Tyst och stilla”, Agneta Hemert på Galleri Sander Linköping   26 Nov – 14 Dec 2016

Målningar, Linköping

Galleri Sander kan konsten att överraska. Den ena utställningen är inte den andra lik. En föregående dominerades av minimalism och konstruktivism, förnuftets konstarter. Den nya utställningen av Agneta Hemert präglas av jagets känsloflöden. Ett sorts informellt och spontanistiskt måleri.

Hon arbetar med två kategorier. Mot svarta bottendjup kan en svan flyta eller en huskropp vara förankrad som motiv. Grundsymboler. Kanske är det minnesfragment av förfluten tid ur barndomens landskap.

Som kontrast finns röda, rinnande färger på opak, så kallad ritfilm. Med titlar som ”Tystnad” och ”Jag” gestaltas olika känslolägen. De svartvita är ofta koncentrerade och täta, medan de röda är mera fritt öppna och flödande, nästan översvämmande utan början och slut.

De flesta av Hemerts målningar är egenartade och lever i kraft av sina egna fingeravtryck. Jagets andedräkt och den inre tystnadens polyfona värld. Men det finns några som jag har svårt att uppskatta helt som konstnärligt bildspråk. Och det är ett par verk som är alltför okontrollerat simmiga och slumpartade. Metoden är det inget fel på. Den har använts många gånger under 1900-talets modernism, men här blir inte resultaten övertygande. Slumpen behöver strängare sortering.

Men merparten av utställningens 17 verk i oljemåleri och tusch har ändå många intressanta kvaliteter av personlig särprägel, mångtydighet och samtidig en intagande enkelhet i uttryck och form.

Text: Christer Fällman, Corren 16-11-29

Utställning i kryptan: Tystnad

Lundakonstnärerna Agneta Hemert och Håkan Bengtsson utforskar tystnaden i sommarens utställning i Domkyrkans krypta. De upplever båda att tystnaden är mer och mer sällsynt i vår tid. Samtidigt som tystnad är också ett mångbottnat begrepp att ta sig an – den är inte bara enkel, utan även utmanande.

– Jag kan nästan säga att tystnaden och meditationen är del av min konstnärliga praktik. Själva ordet tystnad är visuellt vackert, det var också viktigt för mig när vi valde titel, säger Agneta Hemert.

Hela utställningstexten finns att läsa här.
Domkyrkokaplanen Lena Sjöstrand har även skrivit om utställningen här.

Text: Lunds Domkyrka, 16-07-11

Det flyger, det svävar fram.

Lundakonstnären Agneta Hemert har just flyttat sin ateljé till Fröfabriken i Landskrona. Hon, som utbildade sig på konstskolan Forum i Malmö under slutet av 1970-talet, är aktuell även några mil längre norrut just nu: med en utställning i Ängelholm på Galleri Moment.

Lätt på väggen, med enkla pappersklämmor i metall, hänger hennes stora målningar med oljefärg och blyerts på transparent ritfilm. Det första intrycket är att vara på ateljébesök: överallt snabbt uppfästade utkast, former i vardande och idéer fångade i flykten.

På flera ställen i serien ”Tyst och stilla” svävar en svart grandunge ovanför en mörk tjärn, kanske en fryst minnesbild av en urscen som det vuxna barnet i efterhand bearbetar och söker förstå genom att gång på gång låta den ta gestalt. Både träden och vattnet är översköljda av rinnande vit och ibland rosa
färg, som lägger en ridå över motivet och effektivt skärper blicken.

En rad mindre målningar balanserar allt det storskaliga. Här har Agneta Hemert också varierat tekniken: underlaget är mdf-skivor som sedan täckts av en skiva nästan lika tjockt plexiglas. Fästet med långa skruvar ger ett avstånd från väggen på några centimeter och skänker även de här verken en lätt svävande känsla. Ändå är motivet konkret påtagligt: ”Vandring”. På de svampade, nästan monokroma ytorna ligger en schablon, som visar silhuetten av en svagt böjd och slöjklädd kvinna med barn i händerna. Figuren leder omedelbart tankarna till de långvandringar som så många desperata människor i världen just nu inleder. Sökandet efter ett bättre liv, vandringen mot ljuset.

Att inspirationen hämtades i fotografiet från 1963 där den sorgklädda Jackie Kennedy med barnen står vid makens kista gör inte den första, ögonblickliga, läsningen svagare – tvärtom. Förlusten, sorgen och den kämpande livsvandringen, då och då med hakan mot bröstet, är universella erfarenheter som bryter genom tiden.

I en den mer sakligt betonade serien, ”Corpus”, framträder de blyertstecknade konturerna tydligare mot det svagt mjölktonade ritpapperet. Linjeteckningar, svarta figurer, får kropp mitt i det transparenta och balanseras av starkt röda och blå partier. De verkar ha tillkommit i ett koncentrerat flöde – som om samma idé testats gång på gång och vid varje försök tagit annorlunda gestalt: visuella essäer i konstnärens skissblock som utställningen låter oss försiktigt bläddra i.

Text: Linda Fagerström, HD 2015-04-25.

I Agneta Hemerts konst utforskas det inre landskapet. Mentala tillstånd som med snabb hand målats eller tecknats på plastfilm. Ibland är de ogenomträngligt svarta, ibland lätta och sköra. De tydliga linjerna bjuder med oss på en resa; in i den innersta vrån, in bland psykets alla skiftningar och nyanser. Ofta framträder något som kan antas vara kvinnogestalter eller klänningar som om de vore berättelser om kvinnorollen.

Hemerts konst skulle kunna beskrivas som en handens poesi. Hon arbetar intuitivt och det är i samma sekund som pennan eller penseln möter pappret som bilden tar form. Genom att använda sig av tunn färg som hon låter rinna fritt uppnår hon både lätthet och kraft i sina bilder.

Text: Anna Johansson, konstvetare och curator

Något har hänt.

Agneta Hemerts enkla figurer tecknade på ritplast, till synes hastigt, känns modiga såtillvida att bildserien undgår entonig repetition genom små variationer i komposition och färg. Sviten påminner bitvis om hastiga modeteckningar, men även minimalistiska serier eller obestämbara landskap och väsen.

Det är som bäst när det rör sig åt det senare: i det här fallet är abstraktion mycket mer inbjudande än det föreställande.

Text: Christine Antaya, HD 2014-09-13.

Attraktiv energi

En klänning, en kropp, en vridning. Så mycket känsla i det. Agneta Hemert är för första gången i Norrköping, en konstnär från Lund som åtminstone just nu ägnar sig åt denna enda form – som inte är något ”enda”. Varje bild skiljer sig mycket, i färg, teckning, storlek.

I fönstret hänger en starkt attraktiv röd målning där kroppen bara sakta träder fram. Så upptäcker man hur formen upprepas i de andra verken, visst är det kroppar, men antydda ibland, svagare, de kan vra stilleben också. Hemert – som började sina konststudier redan på 50-talet – arbetar också i mindre format där hon tecknat och målat med pastell på film, transparenta ark som monterats i ram med skri luftighet.

Kroppen – ytan, utsatt för exponering, ändå opersonlig, ett plagg, ett tecken. Eller onåbar människa, en kvinnas konst, linjer inifrån, mer så än betraktad.

Något är väldigt tilldragande, kanske är det människa i rörelse, det händer också saker mellan två, rakt framifrån och bredvid, lite Cronqvistkänsla på något håll, lite ensamt barn. Ett mönster av rutor hänger med på sina håll, mer spänning, det är lätt att tycka om den här energin.

Galleri Sander, Norrköping. Text: Folkbladet, 2006-03-23

Reviews